Att inte våga göra sig hörd.
Trots sin mänskliga rättighet.
I rädslan av förlusten.

Tvivel skapar oreda i sinnet.
När allvaret inte kan gripas,
eller bli väl bemött.

Något för mig så klart,
förmedlas mellan mig och mitt inre.
Verkar tränga sig djupt,
och inte påverka någon oberörd!

Att det för mig kan vara så intensivt.
Men för mina andra inte vara något särskilt.
Jag kan inte göra mig förstådd!
Eller är det vilja att inte förstå?!

Livet börjar sina nya kapitel.
Men ofta bläddrar jag i arkivet.

Kapitel där vi idag måste skapa,
med kärlek och med glädje.
Arkivet där vi inte fick den ärliga
chansen att välja vår historia.

Det går an, likt en berg och dal.
Av den anledningen att min
skyldighet och vilja är livslust.

Jag är nöjd att orka se vad jag har.
Empatisk över min hjärtevän
är det viktigt för mig att orka blicka tillbaka
och att våga se framåt!

Balansen där emellan är så sinnesfull
och så viktig att lära känna.
Jag försöker, så himla mycket!

Hur hamnade vi här?
Allas spår i varsitt tåg.
Jag är tillbaka.
Likt ett pendel mellan liv och lust.
Den är lagen, att jag faktiskt måste.

Jag behöver bara ytterst med balans,
för att gottgöra svikten.

Att man tillåter djupet varje gång, för att inse.
Bara tanken är ofattbar.
Något så rätt ytligt tränger mer än så.

Hur vi än hamnade här,
hoppas jag det blir lindrigare än så!

Jag förstår, jag förstår exakt.
Faktan är hårdare än någonsin!
Trots de känns det enklare att blunda.
Att låtsas som att det var precis som innan.
Så många förändringar.
Jag förstår absolut ingenting!

Det är inte saknaden efter det liv som varit som
kan göra mig fullkomligt galen emellanåt.
Det är livet här och framöver som är i obalans.

Jag önskar vid varje händelse att jag hjärtligt
fick berätta för min vän på gott och ont.
Den människa som kunde mätta mina begär.
Av att bara ge en ytterst del av sig själv.

Försöker leta en ersättare, som ger det jag fick.
Efter tappra försök inser jag att jag faktiskt står själv.
Att det nu är min egen tur att servera mig själv.

Alla behöver vi någon att älska, och att älskas.
Den kärlek oss emellan går inte att ersätta på villkors vis.
Och det är just det, som strider min högsta önskan.

Dagar då jag bara behöver höra ditt skratt, eller se dig le.
Dagar då tystnaden talar för sig.
Eller kramen varmare än närmast solen komma.

Det skulle behövas så lite, för så mycket..
..om det bara var enklare än så.
Enklare än denna förbannade kamp.

Jag blir galen!

Förbannas inte av friden eller njuter av tiden.
Det underlättar när tvång är ur position.
När viljan är tillräckligt stor att ha vision.
Jag behöver inte förverkliga andras tycke.
Att behärska är ett annat stycke.

Att handla utan att förvandla, när kritiken är skiten.
Världen mina vänner i sänder, är större än dina händer.
Vem är du att bedöma utifrån min beundran?

Att leva bortom och att ha bråttom.
Det är tanken som räknas, medvetet många ändå fräknas.
Människors "förstånd" likt livets brutala rond.

i know you're somewhere out there, somewhere far away.
i want you back, i want you back. my neighbours think i'm crazy.
but they don't understand you're all i have, you're all i have.

at night when the stars light up my room 
i sit by myself talking to the moon.
try to get to you in hopes you're on the other side talking to me too.
or am i a fool who sits alone talking to the moon..

i'm feeling like i'm famous. 
the talk of the town, they say i've gone mad.
yeah i've gone mad. But they don't know what i know
cause when the sun goes down someone's talking back
yeah, they're talking back.

do you ever hear me calling
'cause every night
i'm talking to the moon.

still try to get to you in hopes you're on the other side talking to me too.
or am i a fool who sits alone talking to the moon..
i know you're somewhere out there, somewhere far away! 

jag skrattar idag
kanske gråter jag sen.

Den fantastiska frånvaron.
Kaoset tar sin rätt i en paus.
Att minnas mitt förflutna.
Fridlyst många minnen.

Min närvaro äger rädsla.
Att möta min framtid.
Mina oändliga överblickar.
Acceptera min ovisshet.

Däremellan krävs kvalitè.
Att inse mitt värdefulla.
Handskas mina prioriteringar.
Hantera de som månar mig.
Och berätta min kärlek!

En del tror att det handlar om styrka och svaghet,
när det är balansen där emellan som talar högst.
Många frågar sig själva och oss andra..hur man orkar?
Det är enkelt att ifrågasätta som oberörd.
För mig är det brett, alldeles för brett att detaljera. 

Frågan har inte ens slagit mitt omedvetna tänkande.
De undermedvetna är genomträngande, och oavsett
styrka eller svaghet besegrar vi det inte om vi inte
tar itu de oidentifierade så de medvetna låter vinna.
Jag bearbetar djupt inom där samarbetet möts
mellan mitt under och mitt jag. Där finner jag orken!

Min omgivning kan påverka. Men det förflutna är grunden.

Genomskinlig av sorg och smärta.
Mitt felaktiga att behärska och hantera.
Jag vet vad jag döljer, det andra ser.

Jag vet också förstånd.
Har lärt mig att sätta finger på något,
och hela handen på mycket.

Kontrasten där emellan jag!
Förstår ni innebörden av vetskapen?

Hon såg sin chans, och hon tog den!
Nöjd och smärtfri är hon där solen skiner just nu.

Hon berättade för min vän att om något rycker
i hennes axel behöver hon inte bli rädd utan hon bör
istället följa den hjälpande handen som tillrätta leder.
Och även att solen kommer till henne under sommaren.

Den 26 Juli blev min vän beräknad sin bebis dagen efter
Cornelias löfte om min väns sol under sommaren.
Hon berättade några kloka ord angående detta par,
som fick mig att le med hela kroppen :)) Något så typiskt henne..

..Och dom, tydligen!

Någonting hon även ville tala om var hennes dåliga samvete
att inte hon hunnit säga hej då till någon fler än familjen. Typiskt!!!

Ett medium, av dock andra anledningar, fick kontakt med en skolungdom.
En flicka som var mycket sjuk. Ingen ålder, inget namn.
Men sjukdomen var leukemi vars kraft var större än hennes egen!

när känslorna väller över
när orden inte räcker till!

F.A.N
fan fan fan
saknaden

Ni vet känslan av alldeles för mycket?!
Det blir liksom okontrolerbart, och helt ofattbart.
Viljan att försvinna ger känslan mer.
Önskan att slippa blir allt fler.
Jag känner mig sådär ynkligt liten och meningslös
och vart man än vänder sig finns ingen tröst?!
Allt negativt gottar sig i min själ.

Jag vill att någon ska omfamna mig och vägra släppa
taget fast mitt trotsande, och inte bry sig om annat.
Ägna mig ett par minuter av praktiken i världen åt just mig.
Tycker att jag förtjänar en ynka stund då jorden
stannar upp och kretsar runt mig.

Ett tag så att greppet känns stadigt efteråt att jag står själv.
Jag behöver bara en liten knuff i ryggen.
Ett steg framåt med hjälp av ett annat kraftfullt liv.
Någon som inte utnyttjar min godhet och som inte talar mot min tro!

Jag står med munnen öppen och tillåter mig själv suga
upp allt skräp, och utan min vilja går det inte att sluta med det!

Jag som utsatt skapelse ska stå upp
för mig själv och offra för andra.
Jag känner skyldighet att låta andra slippa
det som för mig inte går att undankomma.
Jag är redan här.

Jag vill tillrätta leda de vilsna själar
som inte vet bättre än det direkt framför.
För de som förflutet inte är något annat.

Min verklighet och andras illusioner krockar.
Min kämparglöd, ditt problem, din bromskloss.
För mig finns ingen undergång, livet är här.

Jag lever för mig, och offrar för andra.
Du som uppskattar, du som accepterar.
Att ej ta för givet, att vadsomhelst är livet.

Det finns människor, och så finns det människor!
Och ej blir den vis, som sorgen aldrig rör.
Sorgen, sårbarheten, människors djupaste tillstånd.
Det är så lätt att inte missbruka, istället ta vara.
Det blir din mest lärorika, precis som min!

Jag fick aldrig nog av min hjärtevän.
Det är de som får mig att bli nöjd hädanefter!
Idag vet jag exakt vad jag har gått förlorat.

På dig jag blir olycklig, som min motsats är!