Det är inte saknaden efter det liv som varit som
kan göra mig fullkomligt galen emellanåt.
Det är livet här och framöver som är i obalans.

Jag önskar vid varje händelse att jag hjärtligt
fick berätta för min vän på gott och ont.
Den människa som kunde mätta mina begär.
Av att bara ge en ytterst del av sig själv.

Försöker leta en ersättare, som ger det jag fick.
Efter tappra försök inser jag att jag faktiskt står själv.
Att det nu är min egen tur att servera mig själv.

Alla behöver vi någon att älska, och att älskas.
Den kärlek oss emellan går inte att ersätta på villkors vis.
Och det är just det, som strider min högsta önskan.

Dagar då jag bara behöver höra ditt skratt, eller se dig le.
Dagar då tystnaden talar för sig.
Eller kramen varmare än närmast solen komma.

Det skulle behövas så lite, för så mycket..
..om det bara var enklare än så.
Enklare än denna förbannade kamp.

Jag blir galen!