Var du än är, i himmel eller jord.
Vi kan inte önska dig tillbaka.
En dräglig tillvaro blir mitt hopp.
Önskar mitt ego stabilitet.

Det har vart okej att minnas.
Vi måste acceptera berg och dal.

Dotter och lillasyster.
Du bevarade dina rötter väl.
Och dina vingar klädd i så fin.

Gott Nytt År Hjärtat!

Fanny :
Hej jag undrar en sak, var det av någon speciell orsak
som din fina syster fick cancer, eller är världen så orättvis bara ?
Ta hand om dig!

---

Cornelia var sjuk en lång tid, vi pratar alltså förkylning.
En evig och rosslig hosta, snorig och allt annat som tillhör den.
Det som skiljde detta från en normal bakterie var att detta
gav aldrig en förbättran trots tidens tålamod.

Smärtan i hennes revben kom som ett slag och blev olidlig.
Första tanken hos oss och läkarna var ett sönder hostat revben.

Alla revben såg ut precis som dom skulle.

Prover togs och funderingarna försökte kluras.
Ingenting visades, ingenting syntes.
Trots att någonting uppenbarligen inte stod rätt till.

Mer djupgående prover började tas, vi visste inte hälften.
Till sist stod vi, med två framtider.
Efter två veckors oro och ovisshet i en mängd provtagningar
visste att ena domen kunde vara leukemi.
Hoppades innerligt att den andra domen skulle gälla.

Med verkligheten kastat i ansiktet satt vi mitt i smeten.
Sen gick det bara av farten.

Det var klart orättvisan som talade för sitt.
Sjukdomen är inte ärftlig och började inte gälla av någon
speciell orsak eller anledning.
Det fanns alltså ingenting som grundade sig i att just hon skulle bli drabbad

Det var bara ödets väg till en försvarslös liten flicka!

Saknaden, tomheten och den brännande smärtan får mig
varje kväll att önska Drömmen Om Cornelia.
För varje kväll blir min fundering starkare
av ovissheten ifall döda människor kan drömmas.

Varje gång bandet i mitt huvud rullas,
undrar jag om jag på något vis kan hitta till dig.
Om jag någonsin kommer känna annorlunda?!

Jag vill tala till dig. Belasta dig min sorg.
Jag vill att du ska berätta för mig de saker
bara du kunde formulera.

Det finns ingenting som säger att Cornelia
skulle vilja. Jag kände henne mer än någon annan
och är väl medveten om hur hon skulle vilja se mig.
Det är bara så svårt i dessa tider 
att hitta styrkan som hon faktiskt spred sig.

Den kamp hon varje dag kämpade, blev min.
Min kamp om saknaden till min bästa vän! ♥

..Den vän som aldrig någonsin kommer kunna ersättas!!

Cornelia : Ska vi åka någon gång eller?
Rebecca : Ja, alldeles strax är det din tur!
Cornelia : Bra, nu har jag vart sjuk länge.
Rebecca : Alldeles för länge, hjärtat! :'(

Undra vad som finns under ögonlocken när man av naturens lag
finner ro att lämna det jordliv man lånat?
Jag minns att vi tänkte högt : nu är det dags..hon säger hej då!!!
Vi höll varandras händer, det enda min blick kunde fånga
var den svaga själen som låg på sängen och sorgen i min mors ögon.

Pratet har lagt sig, och jag vägrar bli någons besvär.
Det känns fånigt, men jag vill att någon ska gripa tag!
Jag är inte redo än med mina egna två, att stå själv.

Jag talar aldrig, hur tung min saknad är.
Bekräftelsen på det psykiska är endast min.

Jag bråttas med demonerna varje dag.
Demonerna i mitt inre, vars kamp är större än någonsin.
De jag förut mött är enkelt att handskas med.
Men allt oftare blir det oövervinliga min osäkerhet. 

Tänk alltid på att du utan ditt medvetande 
kan betyda så otroligt för någon, just idag!

Tack till er jag inte känner, som inget vet
som ändå får mig att le varje gång och känna mig som någon!

Jag är just idag på stigen mellan ingen och inget.
Och jag ska härifrån, när jag snart rett ut det som krävs!

Och tanken är fel, att göra något förtjänat av att må bra.
Det ska vara allas rättighet, och det är den jag kräver!
Min rättighet att vara människa, den mänsklighet jag saknar.

En Läsare. om soulmate:

hej jag är en tjej som är från Hallsta och känner till eran familj. Jag har nu läst hela din blogg.. vackert och modigt av dig att skriva om din lilla systers resa. Hoppas att du och din familj kan fortsätta kämpa och hitta frid. Din Syster är nog väldigt stolt över dig..

---

Hej, min läsare!
Det kommer att bli svårt att formulera mig till en känd anonym.
Men jag ska göra mitt bästa, av en anledning..att ge och ta!

Tack, till att börja med, att du gillar det du läser.  Och tack, att du tycker
att det är vackert och modigt! Tack. Det är bland annat såna som du,
som får mig att fortsätta. Det vill jag att du, och ni andra ska veta.

Min rädsla av att tala, har alltid fått mig att tiga. Mitt sätt att skriva,
har vart min räddare. I alla år, från de allra första känslorna jag kan minnas.
Det blev ett vulkanutbrott, och min räddning var att ta hand om
smeten helt själv, på mitt eget sätt. Ett sätt som verkligen fungerade.

Anledningen att jag började skrivandet mitt i resan var densamma.
Det rann över, och jag kunde inte kontrollera mina känslor.
Det blev för mycket helt enkelt, och jag hade ingen att vända mig till.
Allt fokus låg hos Cornelia, vilket jag accepterade.
Mitt var heller ingen annanstans, med tanke på att jag lät mig själv springa iväg.
Ett faktum och hela sanningen gav mig stryk..jag klarade inte av informationen.
Vetskapen om vart jag snart skulle hamna skrämde mig, och jag kastade
mig snabbt över tangentbordet och höll bläck pennan hårt och länge i min hand.
Jag sökte mig till räddningen som tidigare hjälp mig, då i smyg.
Däremot gav jag nu andra valet och tiden, att själva välja.
Jag har aldrig valt att belasta någon annan, på mitt villkor.
Jag vill snarare ge möjligheter, på min bekostnad..i hopp om tacksamhet!

Den största anledningen till att jag sedan fortsatte, trots att mina fötter hittade
tillbaka till sin rätta plats, och mitt sinne fann sin ro, var att Cornelia faktiskt
gillade det jag gjorde. Hon berömde mig, och bad mig fortsätta det hon önskade
sig själv att kunna göra. Vi hade för jämnan samtycke i mina tänkvärda ord.

Att jag nu fortsätter att vara "modig" är av den anledningen att
jag inte kan sluta, helt enkelt. Ni som läser är verkligen helt underbara.
Att jag får respons är min drivkraft och det är en helt fantastisk känsla
att höra från en röst vars ansikte är okänt, att jag aldrig borde sluta med det
jag faktiskt är bra på. Att jag berör något fruktansvärt och att jag
verkligen vet vad jag pratar om.

Det var faktiskt dit jag ville nå till slut. Jag ville beröra, och jag ville förmedla.
I ett tappert och hysteriskt försök av att ge min hjärna till andra oberoende individer som
ser livet som deras allra största lek så ger jag dom istället chansen att
göra en föränding alldeles själva. Det fungerar för den som förtjänar det!

Jag erkänner bittert att jag en gång vägrade kalla mig otacksam, trots
att ingenting dög eller kraven var så höga att drömmen inte ens vågade drömmas.

Man lever bara en gång, var ett ordspråk jag aldrig lyckades förstå innebörden av,
förrän jag lyckades med en drastisk förändring i mig själv, då föll det på sin plats.
Det är den platsen jag nu vill hjälpa andra att hitta.

En del tycker kanske om det jag gör, en del kanske ogillar på vilket sätt jag
väljer att göra det. Det är liksom ganska naket och väldigt personligt.
Men för mig finns ingen skam. Jag är inte mer än människa och även jag sätter gränser.
Jag delar med mig av det jag vill och kan dela med mig av, mer än gärna.
Det finns även en tanke med att andra också ska lämna skamen, och dela med
sig av någonting som faktiskt kan betyda oerhört mycket för andra.

Jag skäms inte för vad jag känner, jag rår inte för vad som hänt.
Jag är bara evigt tacksam över att jag kan prata om det, förmedla och bearbeta!
Detta gör mig starkare, och jag kommer aldrig mer bli vilsen mellan den starke&svages land!

Och jag vet, att Cornelia är stolt och skulle uppskatta detta..av mina anledningar!