Den fantastiska frånvaron.
Kaoset tar sin rätt i en paus.
Att minnas mitt förflutna.
Fridlyst många minnen.

Min närvaro äger rädsla.
Att möta min framtid.
Mina oändliga överblickar.
Acceptera min ovisshet.

Däremellan krävs kvalitè.
Att inse mitt värdefulla.
Handskas mina prioriteringar.
Hantera de som månar mig.
Och berätta min kärlek!

En del tror att det handlar om styrka och svaghet,
när det är balansen där emellan som talar högst.
Många frågar sig själva och oss andra..hur man orkar?
Det är enkelt att ifrågasätta som oberörd.
För mig är det brett, alldeles för brett att detaljera. 

Frågan har inte ens slagit mitt omedvetna tänkande.
De undermedvetna är genomträngande, och oavsett
styrka eller svaghet besegrar vi det inte om vi inte
tar itu de oidentifierade så de medvetna låter vinna.
Jag bearbetar djupt inom där samarbetet möts
mellan mitt under och mitt jag. Där finner jag orken!

Min omgivning kan påverka. Men det förflutna är grunden.

Genomskinlig av sorg och smärta.
Mitt felaktiga att behärska och hantera.
Jag vet vad jag döljer, det andra ser.

Jag vet också förstånd.
Har lärt mig att sätta finger på något,
och hela handen på mycket.

Kontrasten där emellan jag!
Förstår ni innebörden av vetskapen?

Hon såg sin chans, och hon tog den!
Nöjd och smärtfri är hon där solen skiner just nu.

Hon berättade för min vän att om något rycker
i hennes axel behöver hon inte bli rädd utan hon bör
istället följa den hjälpande handen som tillrätta leder.
Och även att solen kommer till henne under sommaren.

Den 26 Juli blev min vän beräknad sin bebis dagen efter
Cornelias löfte om min väns sol under sommaren.
Hon berättade några kloka ord angående detta par,
som fick mig att le med hela kroppen :)) Något så typiskt henne..

..Och dom, tydligen!

Någonting hon även ville tala om var hennes dåliga samvete
att inte hon hunnit säga hej då till någon fler än familjen. Typiskt!!!

Ett medium, av dock andra anledningar, fick kontakt med en skolungdom.
En flicka som var mycket sjuk. Ingen ålder, inget namn.
Men sjukdomen var leukemi vars kraft var större än hennes egen!

när känslorna väller över
när orden inte räcker till!

F.A.N
fan fan fan
saknaden

Ni vet känslan av alldeles för mycket?!
Det blir liksom okontrolerbart, och helt ofattbart.
Viljan att försvinna ger känslan mer.
Önskan att slippa blir allt fler.
Jag känner mig sådär ynkligt liten och meningslös
och vart man än vänder sig finns ingen tröst?!
Allt negativt gottar sig i min själ.

Jag vill att någon ska omfamna mig och vägra släppa
taget fast mitt trotsande, och inte bry sig om annat.
Ägna mig ett par minuter av praktiken i världen åt just mig.
Tycker att jag förtjänar en ynka stund då jorden
stannar upp och kretsar runt mig.

Ett tag så att greppet känns stadigt efteråt att jag står själv.
Jag behöver bara en liten knuff i ryggen.
Ett steg framåt med hjälp av ett annat kraftfullt liv.
Någon som inte utnyttjar min godhet och som inte talar mot min tro!

Jag står med munnen öppen och tillåter mig själv suga
upp allt skräp, och utan min vilja går det inte att sluta med det!

Jag som utsatt skapelse ska stå upp
för mig själv och offra för andra.
Jag känner skyldighet att låta andra slippa
det som för mig inte går att undankomma.
Jag är redan här.

Jag vill tillrätta leda de vilsna själar
som inte vet bättre än det direkt framför.
För de som förflutet inte är något annat.

Min verklighet och andras illusioner krockar.
Min kämparglöd, ditt problem, din bromskloss.
För mig finns ingen undergång, livet är här.

Jag lever för mig, och offrar för andra.
Du som uppskattar, du som accepterar.
Att ej ta för givet, att vadsomhelst är livet.

Det finns människor, och så finns det människor!
Och ej blir den vis, som sorgen aldrig rör.
Sorgen, sårbarheten, människors djupaste tillstånd.
Det är så lätt att inte missbruka, istället ta vara.
Det blir din mest lärorika, precis som min!

Jag fick aldrig nog av min hjärtevän.
Det är de som får mig att bli nöjd hädanefter!
Idag vet jag exakt vad jag har gått förlorat.

På dig jag blir olycklig, som min motsats är!

Det handlar om uthållighet, att faktiskt omedvetet kämpa.
Att jag i tankarnas stund engageras framåt och planerar.
När jag i mitt impulsiva sprudlas av viljekraft och uppskattning.
Jag väljer att se livets med och motlut som livets gång.
Den tid är min, som jag dagligen ser över och funderar.
Att förvånas över mig själv ger lärdom i mitt nästa.
För att lyckas, för att inte stanna måste man vara mottaglig.
För att inte tappa uppskattar jag och på något sätt ser upp till mig själv.

Det är liksom min känsla att förmedla, att beröra med glädje och sorg.
Att jag tillslut skulle kunna måla hela min värld, eventuellt din.
Ingen dag är den andra själen lik. Samma känsla med en annan uppfattning.
Varje dag har blivit min lärdom och min tankeställare.

Min tro kan försätta berg och klättra i dal.
Yttranden att mitt gällande och tillvaro alltid bär upp mig av min styrka är fel.