- Något som gör mig arg är när folk säger : Du är stark Cornelia!
Du klarar detta! Kämpa på gumman! Finns här! Bla bla bla!
Hur kan jag vara stark när jag inte ens kan prata utan att börja gråta?!

@ Cornelia Linnea Irene Björklund, 15 år!

Idag undrar jag : Hur många kände egentligen min lillasyster det senaste året?!
Hur många blundade för problemet och hur många visste egentligen om det?

Jag kan berätta för er idag att hon skrev en dagbok från start till slut.
Vi skulle få läsa den när hon blev frisk, vilket hon nämnde på en sida
i boken, där stod det "jag ska bli frisk!" på hela sidan..så blev inte fallet.
Men hennes allra största tankar finns nedskrivna, och vi har tillgång till dom.

Hennes ord och handstil, väcker mina känslor enormt! ♥

Jag är överlycklig. Är det okej att säga så?
Vi är inte rädda att tala om livet, eller döden!
Minnen är för oss det finaste som finns.
Att skratta och att gråta.

Mina vänner är dom finaste jag har!

På tal om dessa underbara..
Livet, allt i allo är ett stort samtalsämne för oss.
Vi alla förstår idag vad det innebär.
Och väldigt många kloka tankar och ord
hamnar mellan meningarna och oss!
Vi bollar ofta med dessa och tillsammans
blir vi dessa tvåbenta starka varelser
med famnen om varandra det hårdaste vi kan ♥

Tack till er!

Min vän : Det borde vara någon annan som
får klarheten i livet. Inte du, du visste ju redan
vad detta innebar. Och mer därtill!
Någon som behöver förstå vad fan det är frågan om!

Rent ut sagt, perfekt ordval..vi har av någon anledning
fått oss en rejäl smäll på käften, liksom hela umgänget.
Må det ha varit kanske den tuffaste tiden för oss alla.
Men också den fantastiska lärorika tiden.
Jag är glad över att jag oavsett tillstånd står med
båda fötterna på jorden. Balansen försvinner
ibland, men är inte särskilt svår att återuppta till sin form.

Det som får mina känslor att spela ett spratt och
driver mig till vansinne är dom där människorna
som tar allting för givet, är inte nöjda över ett jävla skit och
tror att alla andra i världen ska rätta sig efter dom.

För en del människor verkar tävlingen med sig själv vara
att skapa problemen som inte ens existerar.
Är det förbud att vara glad och lycklig?
Finns det så mycket skam i att älska sig själv och dom kära?
Världens största problem, är att problemen skapas av oss!

Det där ytliga hos människor är någonting jag inte tål.
Men jag har också lärt mig att det är dom människorna
som det mest lyser igenom. "Som att läsa en öppen bok"!
Jag kan bara inte låta bli att tycka synd om dom i mitt vansinne.

Dum som jag är!
Har inte hjärta till något annat.

Det jag vill komma fram till i allt babbel är att jag är evigt tacksam
över att jag faktiskt förstår att livet handlar om att ge och ta.
Att uppskatta i all bedrövelse och offra något för det som är de värt!
För oavsett när eller vad man offrar eller ger så får man tillbaka..

..tids nog!



Lev inte som barnet, du har idag som vuxen mer ansvar att ta.
Lev inte i fantasivärlden när ditt liv består av vardagen!

Jag längtar innerligt tills vi möts igen.
Jag har så mycket att berätta för dig som jag aldrig hann.
Så mycket att tala om, som du förtjänar att höra.

Du ska få veta vad som hände sen!

Jag har så mycket jag vill fråga.
Funderingar över hurmycketsomhelst!!!
Svar som bara kan komma från dig!

Imorgon har jag hunnit bli mer övertygad än någonsin.
Det är jag som givar andra hopp och styrka, borde vara tvärt om.
Jag vet inte vart det kommer ifrån.
Hennes goda vän och "broder" sa att det kommer ifrån henne.

Hon är ju död?

Kanske är det så att det ändå finns något efter livet?
Rösterna i mitt huvud kan jag förklara, bilderna är klarare än någonsin.
Men det finns så mycket mer där svaren förblir gåtor innan man är där själv.





Var är du?
Jag vet så väl att du är närmare än jag tror!

För varje dag som går försöker
jag hitta känslan att förmedla.

Meningen som kan förklara mig!
Min känsla behöver det.
Förklara för människor att livet
är till låns och ingenting är för givet.
Ämnet är stort, och inte alls enkelt.

Jag kan ännu inte sätta ord.
För mig kan ingenting ännu förklaras.

Jag kan bara känna!

Hoppas att jag en gång kan vara belåten.
Få känna att det är till nytta.
Att människor faktiskt ska få känna
känslan, utan det traumatiska.
Ingen förtjänar det, men vissa behöver de!

Livet är det mest värdefulla du har.
Inget du äger, trots det är dig givet!

Vetskapen om det viktiga har alltid funnits.
Detta har alltid någonstans vart en självklarhet.
Nu mer ärligt, äkta, helt och hållet på riktigt!
Allt jag någonsin önskat förståelse för, är jag nu mitt i.
Innebörden av det vi idag lever i.

Allt jag nu önskar är att jag hade fått ta del av
denna känsla och ärlighet någon annanstans.
I ett annat kapitel utan huvudperson!

Den önskan är mitt svar!

För att känna känslan
måste känslorna vara äkta.
För att förstå, måste du vilja.




Jag vill leva, jag vill lära.

 

Har ni någon gång haft en vilja att
kunna bli förstådd utan att behöva prata eller förklara?

Människor ska bara förstå!

Förstå det uppenbara i en oändlig saknad.
En saknad av något alldeles eget och unikt.

Det där unika som aldrig kommer åter.
Det där egna man aldrig någonsin fick nog av!

Men den förståelsen känner ingen annan till
mer än jag!

Just vi, hon och jag ♥

Det handlar inte om att lära sig leva utan henne.
Det handlar om att lära sig leva med.

Lära sig leva med det psykiska och fysiska.

Jag ler med hela ansiktet när jag hör dig skratta.
Alla saknar, men ingen saknar likt mig!

Efter vårat beslut var största rädslan att människor inte kunde visa hänsyn
till att Cornelias dag endast skulle bestå av kretsen av de närmaste.
Rädslan försvann när vi förstått att någonting annat skulle vara så gott som omöjligt.

Människor har väl respekt för de döda?

Istället omringades vi av besvikna och upprivna individer, om vi nu kan kalla er de,
som tyckte att dom hade all rätt att ta farväl av vår Cornelia.
Vi blev plötsligt tvingade att försvara vår dotter, syster och väns begravning.
Är detta verkligen acceptabelt?

Respekten försvann när erat samvete inte längre räckte till.
Och när sanningen började springa ifatt er, en efter en!

Solen sken för vår prinsessa på kyrkans höga tak, tonen från musikens klang
spelades med kärlek och med värme. Varje ljus tänt för vårat Hjärta!

Efter hennes önskemål, vit kista, rosa blommor av alla slag och nyanser.
det var något av det vackraste jag någonsin skådat.



Ni missade inte bara dagen då Gud tog tillbaka, ni missade även hennes uppväxt,
sjukhusvistelse, hela hennes sjukdom och den tiden då hon behövde er som mest.
När hon fortfanade faktiskt kunde känna omtankar och en hjärtlig uppmuntran.

Ni människor vars tro på vilka vi idag är, har ännu ingen aning!

Vi har aldrig skyldighet att bedöva er sorg eller lätta erat samvete.
Men ni hade valet, att bry er eller inte!
För mig är det inte mer än rätt att er sorg är mer smärtsam än vacker!

Vänner minns händelser.
Medlemmar minns känslor och kärlek.

En sak har vi alla gemensamt..
..vänner, släktingar och familj.
Saknaden! ♥

Tack till alla er som skänker
er gåva till barncancerföreningen
som minne av vår Cornelia.

Gåvan blir väl omhändetagen.
En gåva vi tidigare fått nyttja.
En gåva vi vill att andra nu ska
få ta del av.

Barn som ännu kämpar.
Barn som ännu behöver det där extra.

Tack till er som minns! ♥
Och som gör livet lite lättare
för de som har det svårt.

Kan bara tala för Cornelia och oss
men detta har vart ett fruktansvärt stöd!
Fortsätt att skänka gåvan och tanken
som får barnen att uppskatta de bra i de dåliga.

Ni kan inte ana vad detta betyder för oss
som är drabbade, tre av fyra överlever!
Dom tre förtjänar det absolut bästa.

Jag är ledsen och jag gråter.
Jag sörjer och jag saknar.
Jag är stark och jag skrattar.
Jag är lycklig och jag lever.

Jag är inte rädd för döden.
För mig är det okej, när han är redo.
Jag är färdig idag, imorgon, om år!

Min dödsångest har gått över till styrka.
Jag lever faktiskt varje dag med nöje.
Jag somnar varje kväll i hopp om att
jag ännu en dag ska få chansen att delta.

Det är väl allt man kan begära, få leva livet?
Det är väl allt man kan acceptera, döden!

Jag förstår idag, vad livet är!

Det gick för fort.

Någon jag spenderat hela mitt liv med.
Någon jag tog för givet att fortsätta leva med.
Någon som var precis som jag, min andra halva!

Om hon bara hunnit få svar på livets innebörd när hon
istället drabbades av förlusten.

Om hon hade fått nyttja sitt sista för varje minut.
Ingen tid i världen kunde få ett rättvist adjö till detta liv.

Om hon bara fått känna sig levande en sista gång.
Eller fått gåvan att välja mellan liv och död.


Det gick för långsamt.

Tänk om du sluppit all smärta och all besvikelse.
Om domen inte hunnit ta livsglädjen.
Ett avslut, när leendet ändå fanns kvar.

Innan du kunde sätta ordet för all smärta.
Innan ovissheten satte spår, och väntan aldrig tog slut.
När man inte visste vad som med tiden skulle komma.

När det inte hade vart krav att finna styrka och ork.
Om du sedan inte hunnit svikits av förlusten.

Om du inte hann bekräfta vem du faktiskt var.
Vad du faktiskt gjorde i den värld du verkligen levde i.

Ifall du bara fått somna in tidigare och aldrig behövt
se denna bedrövelse. Aldrigt behövt känna den så nära!


Någonstans där emellan.

Du gjorde det bra, fint och väldigt vackert.
Du hann acceptera att du faktiskt skulle dö.

Vill klargöra en sak för er
som fortfarande tror att Cornelia dog i cancer.

Det finns mediciner som är brutalare
än självaste sjukdomen!

Hennes cancer var väldigt aggressiv och det krävdes
många försök och behandlingar innan cellerna gav vika.

Inte nog med aggrissiviteten.
Däremellan hann hon få virus och bakterier om vartannat.
Vilket drabbade behandlingarna, hon kunde inte avsluta och
inte påbörja kommande behandling.

Till sist fick dom bort alla celler, precis alla.
Hon var fri från sjukdomen på varje efterkontroll.
Alltså inget återfall.

Det var inte cancern som gjorde henne sjuk.
Hon var så gott som frisk innan hon blev av med domen.

Efter transplantationen gick vi i väntan och längtade
efter att hennes nya benmärg skulle börja arbeta som hennes egen.
Att hennes immunförsvar skulle komma åter och hålla
alla dessa bakterier och virusar som angripit hennes kropp borta.
Vilket hennes eget försvar inte orkade med. Det fanns inget.
Vad som helst var välkommen att besöka hennes kropp och själ.

Det stod stilla.
Trots all medicinering som skulle hjälpa benmärgen att börja
producera så fick dom inte igång det.

Infektion efter infektion.
Sjukdom efter sjukdom.
Virus efter virus.
Bakterie efter bakterie.

Hennes kropp fick aldrig chansen att återhämta sig innan nästa
monster hälsade på. Hennes kropp fick aldrig styrkan att
stöta bort dessa bakterier innan dom anlände och boade in sig.

Det som tog priset var svampinfektionerna som angrep alla hennes
inre organ. Det var dessa infektioner som fick min lillasyster att
bli himlens vackraste ängel!

Dina lungor blev sämre, syresomsättningen sänktes och hjälpen var att höja syrgasen.
Procenten som du tidigare hade som hjälp blev till sist för lite för att din bröstkorg
skulle få pulsera en liten stund till. För att dina hjärtslag skulle få slå sina sista slag.

Efter allt dom i sin makt kunnat göra konstaterades det att tanken på respiratorn
skulle bara dröja ut och plåga din första, sista och alldeles för tidiga död.

Istället började dom koppla bort den flytande vätskan i slangarna mellan din kropp
och din livshjälpande apparat, din kamrat. Tabletterna som var din enda föda
under en lång tid fick ligga kvar i sina tillhörande dosetter. Det fick dig att
längta och sakna allt du en gång innerligt hatat.

Räddaren som blev kopplad till dig för att hindra en drunknings olycka
valde du själv att koppla bort. Bara du hade rätten att göra ditt val.
Men skyldigheten att stötta dig fanns hos oss alla, den låg tungt på våra axlar.
Trots att lättnaden på att allt lidande snart var över, var så enkel.

Texten på apparaten som var ditt tredje, fjärde eller femte jag fick till sist bli
lika svart som bakgrunden själv. Det enda som fortfarande stod kvar, denna gång
i dubbel storlek, extra rött..var hjärtfrekvensen.

När siffran var så låg att jag ville sluta ögonen och somna med dig förstod jag
att nu skulle jag få krama din hand hårdare än någonsin, och berätta en sista
gång hur mycket jag älskar dig och att stoltheten kommer leva vidare.

På ett ögonblick fanns den röda hjärtfrekvensen heller inte kvar.

Tankarna lämnade mig för första gången helt utan spår. Det enda jag klarade
av var att minnas vårat liv tillsammans som något slags inspelat band från en videokamera.
När dagen kom då myrornas krig tog över rutan från alla vackra minnen kom jag tillbaka till
centralintensivvårds avdelningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Sanningen sprang ifatt och fick min hand att pressa din hårdare samtidigt som jag
pussade din kind med en tår på min.
Den fick mig att titta extra noga på skärmen som en gång talade för din kropp och själ.





Du visste att du skulle dö, men sa ingenting för att inte göra mig ledsen.
Jag visste att du skulle dö, men sa ingentng för att inte göra dig ledsen.

"Jag beundrar dig som är stark.."

Ingen tar mig upp från dalen om jag hamnar där.
Ingen lever för mig när jag nått bergets topp.

Jag lever inte vidare för Cornelia.
Hon lever med mig!

Jag försöker leva idag, som att imorgon vore
mitt tillstånds sista stund.

"Cornelia ville väl att ni skulle leva vidare.
Vara lyckliga och minnas alla bra stunder!"

Det finns stunder om dygnet då smärtan
av saknaden tar över hela mitt sinnesfulla jag.
Men jag ska väl leva för mig själv, ingen annan?

..vill ni, så kan ni också!

Nu lämnar vi tillbaka vad oss en gång blev givet.
Nu famnar döden den som för oss var själva livet.
Det liv vi haft tillsammans blir aldrig mer detsamma,
men kärleken har kraften att sorgens smärta famna.

I saknaden vi ängslas för morgondagens tomhet,
men, Gud, du kommer till oss med famn av tröst och godhet.
Du finns här gåtfullt stilla i sorgens tysta stunder
och ger oss nåd att leva fast tillvaron gått under.

Du griper in i mörkret och oss mot ljuset vänder.
Fast livet tagits från oss är vi i dina händer.
Du led och dog med Kristus, du fanns i klagosången,
men påsken kom med livet för Kristus är uppståndet.

Se, döden är förändrad. Nu kan den inte vinna!
Då Kristus tog den på sig kan livet ej försvinna.
Och därför bär vi hoppet att oss en gång blir givet
att väckas upp en morgon och uppfyllas av Livet.

Så låt oss bara klaga och sjunga sorgens sånger,
så låt oss känna saknad, för livet återkommer.
Du ger oss nya krafter. Av trasorna du väver
en ny och vacker vävnad av nåd som inget kräver.

Text: Holger Lissner
Översättning: Per Harling
Musik: Erik Sommer

Hoppas att du gillar mitt val av psalm Cela? ♥
Det är ju trots allt din dag, den dagen!

För den som sjukdom blott är givet
Är döden skönare än livet!

Och att versen i annonsen är godkänd?
Klarade inte av att skriva någonting själv
trots att du helst hade velat det.
Hoppas att det ändå är okej, älskling?

Efter alla dessa månader som till slut bildade år.
Hon ville inte dö. Hon såg det mest som en utväg.

Visst, tankarna kan komma på villovägar ibland, för alla.
Men en sak visste hon, hon orkade inte med det liv hon faktiskt hade.

Hon frågade ofta vad meningen med livet var.
"Jag ska väl leva för mig själv, ingen annan!?"
Hon var smart, min lillasyster. Väldigt klok!

Ni kunde stå längst vägen och predika för henne
och tala om för henne hur duktig hon var som kämpade på.
Att hon skulle klara det där som någon ibland inte lyckas med.
Hon kunde få all hjälp hon behövde, allt stöd som fanns.
Men ingen förstår vad hon egentligen gick igenom sitt sista år i livet.
Det var hon som vandrade längst vägen och ingen förstod.
Orden räckte inte längre till, dom sårade henne mer.
Dom blev som tom luft, betydde längre ingenting för henne.

Hoppet försvann!
Det gav er tröst, hon gav er trösten hon själv behövde!

Hon var ju jämt glad, positiv och en riktig energispridare.
Hon ville alltid, i alla situationer, allas bästa.
Må det vara på hennes bekostnad, alla skulle ha så väl!

Det ni inte vet var att hon i hemlighet det senaste året
hade så svårt att föra ett samtal utan att rösten hennes svek.

Det sista hon sa om sina vänner öppet till mig var :
Jag ska fan i mig gå naken till skoldansen, trots att mina
ben sviker mig fruktansvärt, för att visa hur illa jag mår!
Hur förstörd min kropp och själ är, så kanske dom förstår!
Man är inte dum i huvudet för att man sitter i rullstol.
Det är mina ben det är fel på, inte min hjärna!

Vad skulle jag säga? Du har ju mig, och din familj!
Tanken av uppväxten utan de intressanta tonåren som man ännu bara
har fått försmak av, gå miste om det, och se dom andra
som påbörjat detta med henne, leva vidare utan Cornelia.
Precis som att hon redan var död, sen lång tid tillbaka.

Det gör ont i mig!

Hennes allra bästa vän var våran mor ♥
Så mycket dom delar, tror jag för mitt liv inte att någon
annan mor och dotter delar. Vackert, men sorgligt!

Jag önskade så väl att jag på något sätt kunde föra över
styrkan jag har hittat i mitt inre till henne.
Det var för sent. Det var som att se en levande död.

Jag är bara nöjd över tanken på hur lycklig hon var som
hade oss nära henne, till hands hela tiden.

Det är så enkelt för andra att säga : Om jag vore du..
Tänk om människor kunde ta tag i sig själva istället!

Ni som sörjer mest, är ni som inte hunnit ta farväl ännu.
Som inte vart med under resans gång, som varken
sett, hört eller förstått.
Ni som bara fick svaret : Jag mår bra!
Till frågan : Hur mår du?

Vem ska jag nu dela min hemska humor med?
Som matchade din hemska humor precis! ♥

Tiden springer inte ifrån mig.
Den ligger precis framför och retas.
Vill ta tag i den och bromsa.
Jag ser den alldeles i orörligt avstånd!

Men istället måste jag följa med.
Ge framtiden en chans.

En chans till det många inte får!



Hitta dig själv.
Och du får så mycket mer på vägen!

Tankarna lämnade mig.
Synen var ditt jag, hörseln var din ton.

Känslorna var bortom mitt medvetande.

Att se dig så fridfull och så smärtfri.
Gör mig fri från skulden man kan bära.
Skulden av orättvisan och förtvivlan.

Din själ svävar så lätt och befriande nu.
Ditt fridfyllda uttryck får mig att bli nöjd!

Nöjd över att din kamp mot döden är över.
Nöjd över att du får bestämma över ditt liv.
Nöjd över att du får en dräglig närvaro..

..tillsammans med dom som omfamnar dig idag
och aldrig, aldrig släpper taget!



Tiden gjorde sig rättvisa.
Ville att jordens varv skulle stanna i all evighet.
Där vi i friden tillsammans var.

Men stunden fick mig att blicka framåt.
Att leva för dig är det vackraste jag
någonsin kommer att få göra.

..även min allra sista önskan!

Det kändes så rätt att hålla din hand igen.
Att pussa dig och bara stå och titta och minnas! ♥

Av all smärta som finns så är den som är den värsta.
Att veta vad min vän och hennes familj står inför är helt sjukt.
Vi har fallit i bitar och isär men när tiden läkt oss kommer
vi tillbaka starkare än någonsin.
Du är absolut inte ensam min vän på den här resan.
Jag följer dig i tankarna när jag inte är med dig. Älskar dig
min underbara vän. Ta hand om dig så ses vi imorgon.

Puss och kram!

---

Mina vänner är dom bästa man kan ha! ♥

Dom lovade att du skulle vinna över domen.
Var det bara tröst i lånet av vår ängel?

Hur kunde domen få övertaget så lätt?
När kampen mot befrielsen var så tung och evig.



Vi väntar fortfarande på dagen när du kommer hem!
Ditt rum, dina grejer och vi väntar..väntar och väntar ♥

Förbannad är jag på er som fortsatte leva utan Cornelia.
Besviken är jag på er som inte la ner er tid som hon förtjänade så väl.
Ledsen är jag på er som idag kallar er hennes vänner.

Som inte fanns när hon behövde er som mest!

Att ta någon för givet är fel.
Vem sa att hon någonsin skulle komma hem igen?
Vad fick er att tro att hon klarade sig utan er?
Vem förstod inte att saknaden efter er var plågsam?
I sin alldeles egna ensamhet!

Att få en bekräftad vänskap av sina vänner
är väl inte för mycket begärt?
Det var de enda hon önskade sig, att ni skulle finnas!

Finnas när hon grät, finnas när hon skrattade.