Livet börjar sina nya kapitel.
Men ofta bläddrar jag i arkivet.

Kapitel där vi idag måste skapa,
med kärlek och med glädje.
Arkivet där vi inte fick den ärliga
chansen att välja vår historia.

Det går an, likt en berg och dal.
Av den anledningen att min
skyldighet och vilja är livslust.

Jag är nöjd att orka se vad jag har.
Empatisk över min hjärtevän
är det viktigt för mig att orka blicka tillbaka
och att våga se framåt!

Balansen där emellan är så sinnesfull
och så viktig att lära känna.
Jag försöker, så himla mycket!

Hur hamnade vi här?
Allas spår i varsitt tåg.
Jag är tillbaka.
Likt ett pendel mellan liv och lust.
Den är lagen, att jag faktiskt måste.

Jag behöver bara ytterst med balans,
för att gottgöra svikten.

Att man tillåter djupet varje gång, för att inse.
Bara tanken är ofattbar.
Något så rätt ytligt tränger mer än så.

Hur vi än hamnade här,
hoppas jag det blir lindrigare än så!

Jag förstår, jag förstår exakt.
Faktan är hårdare än någonsin!
Trots de känns det enklare att blunda.
Att låtsas som att det var precis som innan.
Så många förändringar.
Jag förstår absolut ingenting!

Det är inte saknaden efter det liv som varit som
kan göra mig fullkomligt galen emellanåt.
Det är livet här och framöver som är i obalans.

Jag önskar vid varje händelse att jag hjärtligt
fick berätta för min vän på gott och ont.
Den människa som kunde mätta mina begär.
Av att bara ge en ytterst del av sig själv.

Försöker leta en ersättare, som ger det jag fick.
Efter tappra försök inser jag att jag faktiskt står själv.
Att det nu är min egen tur att servera mig själv.

Alla behöver vi någon att älska, och att älskas.
Den kärlek oss emellan går inte att ersätta på villkors vis.
Och det är just det, som strider min högsta önskan.

Dagar då jag bara behöver höra ditt skratt, eller se dig le.
Dagar då tystnaden talar för sig.
Eller kramen varmare än närmast solen komma.

Det skulle behövas så lite, för så mycket..
..om det bara var enklare än så.
Enklare än denna förbannade kamp.

Jag blir galen!