i love when your soul're my body
Den enorma känslan av din fyllda själ.
Den känslan som tidigare försvann än dig,
är snarare tillbaka..stark och trygg hos mig!
Det gör ont, fruntansvärt ont.
Och jag önskar att du kunde hälsa på mig varje dag.
Men jag förstår att du har fullt upp med ditt.
Hoppas du bemöter alla de du har på känn är behövligt,
lika bra som jag blir bemött.
Min själ svider än av smärta när du påminner mig
om dig, om oss och allt vi tillsammans hade.
En smärta jag kan hantera, ett vackert tillstånd.
Men tanken av att det här kan vara sista gången
får min själ att bli olidlig!
Snälla Cornelia, sluta aldrig att hälsa på min kropp!
All smärta du stått ut med, jag kan ta varje sekund.
Bara du lovar att aldrig låta mig leva utan dig!
Utan dig, mer än vad jag redan gör! ♥
uppehållet
Ibland äger känslorna rum i något land där inget existerar.
Men oftast på andra sidan, där den nu mer blir fruktansvärd!
Känner ibland ingenting, men mer och mer en plåga.
I mitt bästa sinne ett tag sen jag var. Att förmedla vill jag göra
i den stund då jag vet att de jag säger inte är lögn.
Men jag håller på med något större, som ni också en dag kommer
att få ta del av, i hopp om beröring och gripande.
En rullande text, även där..eran vilja talar för om ni vill läsa eller ej.
Så snart jag hoppas, att jag tillbaka kommer.
Jag slutar inte här, behöver bara tiden för mig själv!
Men håll ögonen öppna, snart överraskar jag er igen.
Er som längtar efter att få läsa, om min historia!
Att jag hållt mig borta, är av den anledningen att jag vill visa er något bra.
Inget inlägg där ord kommer upp som bara för stunden kan förklara.
Jag vill visa det fantastiska, förklara det djupaste i mina känslor.
Jag är en ärlig person, för er som inte kan förstå hur en människa
kan vända sig ut och in så hela världen kan ta del av det!
Till mitt försvar : Detta var, är, förblir min bearbetning..och jag gör det bra!
Och jag kan inte sluta tänka på dig Cornelia!
Jag saknar min vän så himelskt mycket.
Om jag bara fick snosa en sista gång, och krama om dig mitt hårdaste! ♥
DET GÅR INTE EN DAG UTAN ATT MINA TANKAR INTENSIVT ÄGNAS ÅT DIG!
soulmate
tack till er!
Hon tvingades bita ihop, till och med pina sig när viljan inte fick tala.
När kunskapen blev viktigare, förstod hon ändå till vilket pris.
Och som plåster över såren tog hon vara på stunder då hon fick njuta.
Hon förstod även att hon kunde se det som en slags belöning för uthålligheten.
Jag ser vad jag såg, jag hör vad jag hörde!
Hennes skärande röst, hennes berörande skrik.
Jag minns så mycket hon gick med på, bortom sin vilja.
"Ett ärr mer eller mindre!"
Jag minns också hennes bedårande skratt. Hennes leende som försvann
in i hennes kinder, ögonen som kisade och fick vem som helst att skratta med henne.
Hon visade väldigt tydligt vad hon tyckte var acceptabelt eller ej. Och vilka individer
som var välkommen in att ta del av hennes liv eller inte.
Det var väl inte för mycket begärt att vara egoistisk och tänka mycket på sig själv
och sitt bästa, när begäret efter en mättad känsla var starkare än någonsin?
När så många andra styrde och ställde och begränsningarna hånade viljan och önskan!
Lekterapin var hennes fristad, hon gillade att skapa. Precis som jag. Vi kunde sitta
i timmar med olika sysslor och låta känslan skapa synen.
Personalen där var några av dom mest förstående med enorm energi och glädje.
Vi valde att dela mycket med många.
Man kom så nära inpå andras liv, och släppte in i vårat.
Det känns tragiskt att det är över, det var för övrigt en helt underbar tid!
Dessa ansikten och hjärtan jag lärt känna kommer jag aldrig glömma.
Tack till alla er som var delaktiga, och kämpade med oss in i det sista! ♥
Och till er som fortsätter att stödja!
centralintensiven uppsala
Hennes högra sida såg svag och nerdragen ut. Mungipan drog mot axeln,
med ögat halvt stängt. Med hjälp av sin vänstra arm sträckte hon upp den
högra och hela hennes kropp och värld började skaka.
"Mamma, titta min arm!?!"
Sen försvann hennes medvetande.
I fullständig panik larmades det stort, och hela avdelningsstyrkan blev inblandade.
Epilepsianfallen orsakade en hel kaos med centralintensiven i hastigt sikte.
Vart kramperna kom ifrån var ännu oklart vilket gjorde det svårt för CIVA
personalen att veta hur fallet skulle hanteras.
Det som stod klart var att respiratorn höll dina lungor i rörelse och sömnmedicin
stor först prioriterat. Det vi visste var att din kropp och själ behövde lugn och ro!
Idag med facit i handen hade valet vart mycket enkelt.
I ovisshetens rörelse eller stillhet bekräftade Dr. DÖD, som vi kallade honom,
att Cornelia inte klarar sig. Och kvar återstod vårat beslut, om hur hon skulle somna in.
Dränkas inifrån, eller förblöda.
Exakt vad vi hade önskat oss..och speciellt hon!
Precis som att det inte redan skulle vara nog?
Det var mot våra principer att bolla med besluten.
Men vi bestämde oss, och fick kontakt med något högre än Dr. DÖD!
Fallet var inte alls så som vi en halv timme tidigare fått förklarat.
Dessutom skulle det vara olagligt att behöva fatta ett sådant beslut
av ens eget kött och blod, på så kort tid..eller överhuvudtaget!
Hon fick dialysbehandlingar, och kom tillbaka!
"Det är så skrattretande!"
Kopplingen mellan vetskapen och utförandet var inte densamma.
I hennes tänkande rätt, blev det ju så fel.
Cornelia
Hejsan
Rebecca
Pappa
Lars
Mamma
Det skulle vara värt varenda dag med träning och återhämto.
Vi accepterade en sak i taget, en dag i taget.
Gå träning och skriv träning blev prioritering i första hand.
Vilken 15 åring skulle kunna dö av lycka, efter två steg med
anfåddhet och en helt slut körd kropp som konsekvenser?
Eller att sitta 10 sekunder på sängkanten som hon bara legat i
den senaste tiden av hennes liv?
Att kunna flytta sina egna ben i sängen för ett nytt bekvämt läge.
Eller att orka få hjälp på toaletten för att kunna kissa istället
för att be om hjälp att byta en blöja liggandes i sängen!
Styrkan var starkare än någonsin, och hoppet var vår räddning.
Framsteget, de pyttesmå framstegen var vår lycka! ♥
Och jag kommer aldrig se någon annan som den kämpe du faktiskt var.
En kort tid efteråt fick vi genomgå det vi inte hunnit bearbeta ännu, en gång till.
Den gången, med ett värdigt avslut. Lugn, ro och en harmonisk tillvaro!
tearless
try to sleep with a broken heart
...
Det blev brutala skillnader på allt som innan var. De val som fanns kunde
vi längre inte välja mellan. I det jävligaste fick hon inte ens trösten att välja över
sitt eget liv, det var så många andra och så mycket annat som var delaktigt.
När den absolut första förändringen kom som kändes och syntes, väldigt tidigt
under kampen, så kändes det som att ingenting kommer att bli värre.
Det fanns förhoppningar om att det var det hårdaste slaget i magen. Det vi inte visste
var att den dagen, var början på någonting mer hemskt än så.
Den dagen, den blicken..jag glömmer aldrig!
Så tom men ändå radades det upp tusen ord ur dom två vackra blå. Trots stillheten och
tystnaden hörde jag skriket av förtvivlan, av ilskan och av besvikelsen.
Jag minns inte hur, men i min famn hon föll och jag bad henne bara vara ledsen hos mig.
Med håret i händerna, som två minuter tidigare pyntat hennes huvud brast det!
Jag hade aldrig tidigare känt ett sånt knivhugg i bröstet, och klumpen i min hals
var större än jag någonsin skulle kunna föreställa mig. Jag bara svalde, och tröstade!
Omvägarna från speglarna var hennes räddning från ögonkontakt med ett fult monster.
Ingenting fick hennes tycke att ändras. Och hon kunde aldrig lära sig att acceptera, men hon
hade inget annat val än att lära sig leva med sitt flint och sina osynliga ögonbryn.
Hon var ju så fin, så himla vacker!
Men med full förståelse i hennes ögon, ett fult monster!
Det var inte hennes val, och därför var det inte acceptabelt.
Det blev en väldig stor skillnad på att acceptera, eller leva med.
...
Det var väldigt enkelt att ofta slita ut det som tillhörde oss, tryggheten, njutningen,
avkopplingen och lugnet, för att inte tala om livet!
Tomrummen som kom väldigt lätt, men gav sig inte av förrän det fylldes upp.
Absolut största räddningen var att våga bjuda på sig själv. Det handlade inte om att
få Cornelias hjärna uppdaterad, utan det handlade om att få oss alla ett gott skratt
och lite ny energi som var helt och hållet kostnadsfritt men så meningsfullt!
När den ledsna själen inte fått svar ännu vad den blivit, när det som var hennes
liv förändrats, eller när människors rädsla förvandlades till absolut ingenting!
Fick hon själv förgylla sina dagar, hon fick leka med fantasin i sökandet av någon
falsk lycka, som gjorde henne glad för den lilla stunden som hon behövde mer än allt!
Hon upptäckte ganska snabbt att födan hon åt för att fylla upp det tomma intet blev
i slutändan hennes depression. Att tröstäta är väldigt vanligt, men också farligt.
Det blev hennes beroende, vilket bara hjälpte dessa tomrum att bli allt fler.
Det skapade krav på självaste sig, och i allt ätande ett beroende av vikten och utseendet.
Istället slutade hon äta, aptiten böts ut för att kraven skulle uppfyllas. Och det var
ett evigt tjat från de vetande vilket resulterade en olycklig Cornelia.
När hon insåg att hennes kontroll kom tillbaka, i bytet mot ett shopping beroende
där hon kunde mätta sina begär, kom även aptiten och suget tillbaka. Till en besvikelse.
Ingenting smakade som hennes förväntningar på grund av mediciner och behandlingar.
Men för att inte göra henne olyckligare bjöds det på varenda sug, trots att ingenting tilltalade henne.
...
Det fanns ingen rättighet i att agera i situationer då hennes själ skrek av förtvivlan i hennes
egen tystnad om hjälp, ompyssling och det stora behovet av kärlek och bekräftelse.
Det fanns en klar skyldighet att vara hennes stolta storasyster, hennes bästa vän och den
som ibland lyckades leda henne till rätta när hon var vilsen i det fruktansvärda.
Det hon inte förstod var att styrkan och kraften i mig kom från henne.
Den kraften hon egentligen inte hade, men som jag fann och återuppgav.
Att min själsfrände och livskamrat spenderade sina alldeles för viktiga dagar i en sjukhussäng
gav mig en skyldighet att göra dessa dagar så bra det gick.
Vi lyckades, trots allt? I det negativa hittade vi även oftast det där positiva.
Och för oss var det viktigt att se, och ta till. Vi lärde av varandra!
Jag hittade min roll i hennes serie ganska fort, och där stannade jag, och står kvar.
Det var någonting hon verkade uppskatta.
En roll av mitt riktiga jag, som jag tidigare inte vågat släppa fram.
Känslorna har skrämt skiten ur både henne och mig, men vi vände det tillsammans.
Vi fick det bevisat, hur viktigt det är att visa och känna känslan som är äkta.
Vi låg i en varsin säng på kvällarna, i våran tystnad..och höll varandras händer ♥
Det var någonting bara du förstod, tystnadens prat!
Sanningens ord, Skratta!
"Ett gott skratt förlänger livet"
Hon skulle aldrig behöva dö som hade mig som syster sa hon, och sen skrattade vi igen!
Det kändes bra att hon uppskattade mig och min insats, och det känns fortfarande
helt fantastiskt underbart att hon verkligen gjorde det.
Det viktigaste för oss var att ta vara på stunderna med lycka, mer än allt annat.
Men det var också otroligt viktigt att lära i de stunder då motgångar var vår föda!
Visa mig, och bara finnas ♥
...
Redan tidigt av det vi inte trodde skulle bli allt för långvarigt och intensivt
så började hennes kämpande vända sig emot henne.
Trots det fanns viljan så stark utan vetskap om hur, det gick bara av farten.
Planerna ändrades, och vi insåg ganska fort att det var en dag i taget som var aktivt.
Ingen dag var någon annan lik, trots att rutinerna ändå fanns och att utbudet
på kreativa händelser inte var alltför tillägliga.
Daganra blev begränsade, fångarna på ackis kallade vi oss..med vår ironi.
Tanken av att det snart skulle vara över, att hon efter bara ynka uthållighet skulle få kalla
sig en stolt friskförklarad cancerpatient började tyna bort.
Någonstans långt inom oss, fanns hoppet och tanken av det kvar men det var ingenting
någon av oss riktigt yttrade oss om längre. För höga tankar och förhoppningar resulterade
enbart i en enorm besvikelse, och ännu högre förväntningar.
Det vi trodde var engångshändelser, upprepades gång på gång. Allt mer hjärtskärande
skrik och lidande smärtor. För varje gång vi trott att hon drabbats av alfabetets alla sjukdomar
kom nästa så välkommande i hennes kropp innan de tidigare ens försvunnit.
"Det värsta jag sett på femton år som läkare och professor!"
Det var någonting som sa oss att det här var det brutalaste vi någonsin skulle uppleva.
Stackars lilla kraken, som oftast inte sa ett ljud..hon bet ihop, i samma tro att
det snart skulle vara över.
...
För att inte slingra mig undan med några som helst lögner eller falska påståenden
tog jag stunden för givet i väntan på provsvaren. Det var någon bakterie som skulle
bli upptäckt snarast, eller något virus som skulle vara botat inom rimliga tider
vars följder var enkla att acceptera. Det fanns inte någonting annat som mina förväntningar tillät.
Jag tänkte inte alls. Jag tog för givet!
Väntan på svaret tog längre tid än vad själva behandlingen skulle göra.
Något som till en början handlade om ett blodprov och en hälsokontroll,
blev till slut allt för många undersökningar och provtagningar för att tankarna skulle hålla
sig i sina banor. Banorna som utan vetskap om verkligheten och sanningen planerades.
Det som var en rak linje efter vägen, blev en berg och dal bana i början av resan ovisshet.
Det jag då inte visste var hur starka människans riktiga och äkta känslor kan vara.
Hur påverkad jag skulle bli, av någonting som inte fanns i min värld.
Som nu skulle bli ändrad.
Cancer är lika med jätte sjuk, och död. Hon blev med min förståelse väldigt
sårbar och rädd när beskedet kom kastat i ansiktet på henne.
Men hon var väldigt mån om sig själv, livet och allt som tillhörde det. Så till hennes försvar
svarade hon : Jag ska bli frisk! När läkaren frågade efter hennes första tankar på en tid i
hennes liv, där sjukhus och allt därtill komma bli hennes vardag.
Mer än så hann vi inte tänka, plötsligt var vi mitt i det.
Behandlingar, sjukdomar, behandlingar, sjukdomar och behandlingar.
Det lät väldigt enkelt och lovande. Eftersom att hon var ung, 14 år, så var hennes förutsättningar
för en friskförklaring väldigt prioriterad. Trots att vi inte kunde se in i framtiden tog vi ut vinsten
i förskott. Det var en tröst och ett väldigt starkt hopp om en frisk och helt underbar familjemedlem.
Vi var väl medvetna om att detta skulle ta tid, att vi hade några år av väntan framför oss.
Vi visste så väl att detta skulle bli en resa vars händelser och tillstånd aldrig komma bli bortglömda.
Men vi hade ingen aning om hur allvarligt det skulle bli. Eller hur våra liv påverkades
av resan på alla sätt och vis. Vi visste inte då hur mycket smärta Cornelia skulle gå med på att tåla,
eller vilken dag som komma bli hennes död!
Hon skulle ju bli frisk, det var så lovande!
