När jorden vrider sitt varv.
Din rätt att bedöma.
Så länge din själ kan öma!

En spricka i planeten.
Vad är din rätt att yttra?
Inget ur dig har betydelse att glittra!

Sällan eller aldrig styrkan.
Det är min viljekraft.
Det är lösningarna i de svåra
som avgör den viktiga rollen.
Hur man tillåter sin syn se.

Mitt sätt att tänka.
Mitt fantastiska envisa.
Min enorma livsglädje.

Tillåter alltid känslan.
Strider aldrig mot den.
Jag arbetar med den.
Försöker aldrig övervinna.
Lär mig den som kommer åter!

Med lite mer lätt på ting hade
världen varit mer acceptabel.
Att acceptera sig själv.
Och det saker ej går att styra!
Att förstå världen och meningen med den.

Vår gåtfulla värld!

Åt dig mina tankar ofta ägnas.
För dig min energi splittras.
Det blev fel, och här vi är fast.
Din bekvämliga men livrädda position.

Din strid blir min närkamp.
Du är så säker, skulden blir min.
Jag försöker bara hjälpa.
Tanken är min egen räddare.

När ska det vara min tur?
Min tur att taga det jag givar!
Jag blir så ledsen när jag påminner
att det kunde varit som det skulle.

Betydelselöst när jag inser dina val.
Dina val du faktiskt gör.
Hjärtat så stort och ömt.
Tål dig inte bli lämnad själv.

Bandet blir eldat, men rötterna står kvar.
Sorgligt nog var tron min godhet.
Men jag slutar aldrig längta.

Den energin jag annars kunde ägna!

Ibland önskar jag mig tron på gud.
Det verkar så enkelt att skylla ifrån sig
på någon försvarslös och obefintlig varelse.
I vetskapen om att slippa förklaring! 

Idiotiskt, hjärntvättat!

Av en anledning "lever Gud" ovanför molnen.
Hans abstrakta existens till vardera människa
och dess fantasi.

Det man inte kan ta på är svårt att lägga sin tro åt.
Att någon Gud finns, är för mig patetiskt!
En förklaring måste inte krävas då naturens begåvning
är via statistiker ett under och en väldig styrka.

Ödets väg, ledande den ena lycka, den andra olycka.
Medfödd andlig och kroppslig natur av de omständigheter
människan faktiskt lever.

Vilket pris får den som givar sin makt åt varje Gud?

Vistelsen av intriger mellan det overkliga och tryggheten.
Att tugga det sega är min vana, nya dagen, åter igen.
Ett hopp om målet är bortom mitt sikte. Målet till vad?

Önskan om ljusare framtid är trösten i det desperata.
Viljan att undankomma sin största rädsla och svaghet.
Drömmen om ingens perfekta.
Sikten av en förbättring är början av en försämring.

Jag tål att behöva bedövande motgångar.
Så medveten med hjärtat som insats.
Jag vet att varje bro är värd att kämpa.

Djävulen och Ängeln.
Dess boende på vardera axel, ni vet känslan?!
Ingens rätt eller fel, bara organens kraft att orka.
Kraften att orka att välja livets oberäkneliga vägar.

Mina vägar slutar aldrig att förvånas.
Och mitt inre på sin färd, aldrig slutar att läras!

Så lätt man förtränger.
Jag kan minnas min andra halva.
Men jag vet inte hur?!

Det går inte att förklara.
Ett ord på hur det hade blivit.
Ett ord på hur det har varit.
Ingenting förklarar hur det är.

Någonstans mellan det
förflutna och mitt nu.

Jag vet det bedrövliga.
Hoppet är jag medveten om.
Känslan av berusad lycka.
Men det uppenbara är inte alls klart.

Det är givet att känna.
Fångad att aldrig lämna.
Bedövad om inte nämna.

Insidan är osynlig,
men utsidan är förstörd.
Det finns längre ingen skillnad
mellan masken och mig.