Det gick för fort.

Någon jag spenderat hela mitt liv med.
Någon jag tog för givet att fortsätta leva med.
Någon som var precis som jag, min andra halva!

Om hon bara hunnit få svar på livets innebörd när hon
istället drabbades av förlusten.

Om hon hade fått nyttja sitt sista för varje minut.
Ingen tid i världen kunde få ett rättvist adjö till detta liv.

Om hon bara fått känna sig levande en sista gång.
Eller fått gåvan att välja mellan liv och död.


Det gick för långsamt.

Tänk om du sluppit all smärta och all besvikelse.
Om domen inte hunnit ta livsglädjen.
Ett avslut, när leendet ändå fanns kvar.

Innan du kunde sätta ordet för all smärta.
Innan ovissheten satte spår, och väntan aldrig tog slut.
När man inte visste vad som med tiden skulle komma.

När det inte hade vart krav att finna styrka och ork.
Om du sedan inte hunnit svikits av förlusten.

Om du inte hann bekräfta vem du faktiskt var.
Vad du faktiskt gjorde i den värld du verkligen levde i.

Ifall du bara fått somna in tidigare och aldrig behövt
se denna bedrövelse. Aldrigt behövt känna den så nära!


Någonstans där emellan.

Du gjorde det bra, fint och väldigt vackert.
Du hann acceptera att du faktiskt skulle dö.