Man behöver inte vara poet för att veta känslor.
Men för mig är det en lättnad, en fantastisk befrielse
från att dränka mig i känslornas hav som lätt blir.

Att sätta ord på mitt inre räddar mig från att bli vilsen
i det stora universum som inte går att rita.

Den dörr som står öppen men med ett skymt hörn.
Och det förflutna som trampar mina fötter.
Ibland hårdare än marken runt mig är byggd för.

Ni frågar hur jag kan vara så stark?

Svar på tal!
Jag är starkare än någonsin när känslan är framme
och jag tillåter mig vara svag när den inte räcker till.
Detta är facit på min befrielse.

Jag är inte rädd för någon annan, eller mig själv!
Och mitt samvete är renare än någonsin.
Ingenting är skönare än att känna sig själv så väl
som jag idag faktiskt gör!

Den här vandringen mellan sorg och glädje, lycka och ovisshet.
Väntans tid, det är den och smällen på förlusten som har gjort mig stark!

Jag är nöjd, för världens krafter går inte att ändra på.
Tycker man att det borde vara möjligt har man redan börjat tappa.
Kontrollen över att ta vara på, är den uppgift som möjligen blir.

Den enda som påverkar mitt liv och mig själv, är jag!
Trots det, kan jag ha förståelse för de, som inte är som jag.