Det handlar om uthållighet, att faktiskt omedvetet kämpa.
Att jag i tankarnas stund engageras framåt och planerar.
När jag i mitt impulsiva sprudlas av viljekraft och uppskattning.
Jag väljer att se livets med och motlut som livets gång.
Den tid är min, som jag dagligen ser över och funderar.
Att förvånas över mig själv ger lärdom i mitt nästa.
För att lyckas, för att inte stanna måste man vara mottaglig.
För att inte tappa uppskattar jag och på något sätt ser upp till mig själv.

Det är liksom min känsla att förmedla, att beröra med glädje och sorg.
Att jag tillslut skulle kunna måla hela min värld, eventuellt din.
Ingen dag är den andra själen lik. Samma känsla med en annan uppfattning.
Varje dag har blivit min lärdom och min tankeställare.

Min tro kan försätta berg och klättra i dal.
Yttranden att mitt gällande och tillvaro alltid bär upp mig av min styrka är fel.