Ni vet känslan av alldeles för mycket?!
Det blir liksom okontrolerbart, och helt ofattbart.
Viljan att försvinna ger känslan mer.
Önskan att slippa blir allt fler.
Jag känner mig sådär ynkligt liten och meningslös
och vart man än vänder sig finns ingen tröst?!
Allt negativt gottar sig i min själ.

Jag vill att någon ska omfamna mig och vägra släppa
taget fast mitt trotsande, och inte bry sig om annat.
Ägna mig ett par minuter av praktiken i världen åt just mig.
Tycker att jag förtjänar en ynka stund då jorden
stannar upp och kretsar runt mig.

Ett tag så att greppet känns stadigt efteråt att jag står själv.
Jag behöver bara en liten knuff i ryggen.
Ett steg framåt med hjälp av ett annat kraftfullt liv.
Någon som inte utnyttjar min godhet och som inte talar mot min tro!

Jag står med munnen öppen och tillåter mig själv suga
upp allt skräp, och utan min vilja går det inte att sluta med det!