Jag känner så mycket
att det blir precis ingenting.

Jag saknar så mycket
att jag glömmer bort vad sakna är.

Jag vill så mycket
att jag ångrar mig på vägen.

Jag är så stressad av att ingenting händer
att jag glider efter och ingenting gör.

jag lovar så mycket
att hälften glöms bort.

Jag måste få så mycket som möjligt gjort
att jag faktiskt inte någonting gör.

Jag måste komma ihåg så mycket
att jag glömmer allt!

Jag vill och behöver innerligt pusta ut ordentligt
att jag bara blåser upp mig ännu mer.

Vart i denna tid ska jag hinna med mig själv?
Unna mig lugn och ro, och acceptera att det är okej.

Jag glömmer ju bort den
absolut viktigaste personen.
Mig själv!