Jag känner ofta odören från syrgasmasken.
Känner allt mer ångan som smet ut mellan springorna.

Kylan från dina läppar och händer sista gången jag pussade
på dig och höll din hand påminner mig allt oftare.

Ditt ansikte som saknade form.
Där medicinen hade tagit sin plats.
Dina ögon som omringades av uppsvullna ögonlock
och mötte under sig ett par kinder, lika så dom.

Dina livshjälpande apparater med tillhörande slangar
som smet in i din kropp med vätska som skulle hjälpa dig.

Jag vet inte vad som är värst, att bearbeta 15 månaders tortyr
eller om man fått leva vidare med det plötsliga bara?

Jag tror att det är lättare att acceptera när man följer
det som komma skall dagligen, men jag tror det är svårare
att bearbeta det som har varit.



Tittar på sjukhuset med mamma just nu.

Avdelningen, personalen, lekterapin, barnen utan hår, sjukhussängarna,
de långa korridorerna, kaffe automaterna, färgerna på väggarna.

Vi ser nog de med andra ögon. Det väcker allt som sover i oss.
Det som en gång var vårat exakta liv, ser vi nu på tv!
Våran verklighet speglar sig i något som helt och hållet förklaras.