Vi mötte många människor på vägen, en del med gloria, en del utan.
Hon tvingades bita ihop, till och med pina sig när viljan inte fick tala.
När kunskapen blev viktigare, förstod hon ändå till vilket pris.
Och som plåster över såren tog hon vara på stunder då hon fick njuta.
Hon förstod även att hon kunde se det som en slags belöning för uthålligheten.

Jag ser vad jag såg, jag hör vad jag hörde!
Hennes skärande röst, hennes berörande skrik.
Jag minns så mycket hon gick med på, bortom sin vilja.

"Ett ärr mer eller mindre!"

Jag minns också hennes bedårande skratt. Hennes leende som försvann
in i hennes kinder, ögonen som kisade och fick vem som helst att skratta med henne.

Hon visade väldigt tydligt vad hon tyckte var acceptabelt eller ej. Och vilka individer
som var välkommen in att ta del av hennes liv eller inte.
Det var väl inte för mycket begärt att vara egoistisk och tänka mycket på sig själv
och sitt bästa, när begäret efter en mättad känsla var starkare än någonsin?
När så många andra styrde och ställde och begränsningarna hånade viljan och önskan!

Lekterapin var hennes fristad, hon gillade att skapa. Precis som jag. Vi kunde sitta
i timmar med olika sysslor och låta känslan skapa synen.
Personalen där var några av dom mest förstående med enorm energi och glädje.

Vi valde att dela mycket med många.
Man kom så nära inpå andras liv, och släppte in i vårat.
Det känns tragiskt att det är över, det var för övrigt en helt underbar tid!

Dessa ansikten och hjärtan jag lärt känna kommer jag aldrig glömma.
Tack till alla er som var delaktiga, och kämpade med oss in i det sista! ♥
Och till er som fortsätter att stödja!