Det blev brutala skillnader på allt som innan var. De val som fanns kunde
vi längre inte välja mellan. I det jävligaste fick hon inte ens trösten att välja över
sitt eget liv, det var så många andra och så mycket annat som var delaktigt.

När den absolut första förändringen kom som kändes och syntes, väldigt tidigt
under kampen, så kändes det som att ingenting kommer att bli värre.
Det fanns förhoppningar om att det var det hårdaste slaget i magen. Det vi inte visste
var att den dagen, var början på någonting mer hemskt än så.

Den dagen, den blicken..jag glömmer aldrig!
Så tom men ändå radades det upp tusen ord ur dom två vackra blå. Trots stillheten och
tystnaden hörde jag skriket av förtvivlan, av ilskan och av besvikelsen.
Jag minns inte hur, men i min famn hon föll och jag bad henne bara vara ledsen hos mig.
Med håret i händerna, som två minuter tidigare pyntat hennes huvud brast det!
Jag hade aldrig tidigare känt ett sånt knivhugg i bröstet, och klumpen i min hals
var större än jag någonsin skulle kunna föreställa mig. Jag bara svalde, och tröstade!

Omvägarna från speglarna var hennes räddning från ögonkontakt med ett fult monster.
Ingenting fick hennes tycke att ändras. Och hon kunde aldrig lära sig att acceptera, men hon
hade inget annat val än att lära sig leva med sitt flint och sina osynliga ögonbryn.

Hon var ju så fin, så himla vacker!
Men med full förståelse i hennes ögon, ett fult monster!
Det var inte hennes val, och därför var det inte acceptabelt.

Det blev en väldig stor skillnad på att acceptera, eller leva med.