...
Det var väldigt enkelt att ofta slita ut det som tillhörde oss, tryggheten, njutningen,
avkopplingen och lugnet, för att inte tala om livet!
Tomrummen som kom väldigt lätt, men gav sig inte av förrän det fylldes upp.
Absolut största räddningen var att våga bjuda på sig själv. Det handlade inte om att
få Cornelias hjärna uppdaterad, utan det handlade om att få oss alla ett gott skratt
och lite ny energi som var helt och hållet kostnadsfritt men så meningsfullt!
När den ledsna själen inte fått svar ännu vad den blivit, när det som var hennes
liv förändrats, eller när människors rädsla förvandlades till absolut ingenting!
Fick hon själv förgylla sina dagar, hon fick leka med fantasin i sökandet av någon
falsk lycka, som gjorde henne glad för den lilla stunden som hon behövde mer än allt!
Hon upptäckte ganska snabbt att födan hon åt för att fylla upp det tomma intet blev
i slutändan hennes depression. Att tröstäta är väldigt vanligt, men också farligt.
Det blev hennes beroende, vilket bara hjälpte dessa tomrum att bli allt fler.
Det skapade krav på självaste sig, och i allt ätande ett beroende av vikten och utseendet.
Istället slutade hon äta, aptiten böts ut för att kraven skulle uppfyllas. Och det var
ett evigt tjat från de vetande vilket resulterade en olycklig Cornelia.
När hon insåg att hennes kontroll kom tillbaka, i bytet mot ett shopping beroende
där hon kunde mätta sina begär, kom även aptiten och suget tillbaka. Till en besvikelse.
Ingenting smakade som hennes förväntningar på grund av mediciner och behandlingar.
Men för att inte göra henne olyckligare bjöds det på varenda sug, trots att ingenting tilltalade henne.
Sänder en STOR kram tillbaka <3
