Hennes högra sida såg svag och nerdragen ut. Mungipan drog mot axeln,
med ögat halvt stängt. Med hjälp av sin vänstra arm sträckte hon upp den
högra och hela hennes kropp och värld började skaka.

"Mamma, titta min arm!?!"
Sen försvann hennes medvetande.

I fullständig panik larmades det stort, och hela avdelningsstyrkan blev inblandade.
Epilepsianfallen orsakade en hel kaos med centralintensiven i hastigt sikte.

Vart kramperna kom ifrån var ännu oklart vilket gjorde det svårt för CIVA
personalen att veta hur fallet skulle hanteras.
Det som stod klart var att respiratorn höll dina lungor i rörelse och sömnmedicin
stor först prioriterat. Det vi visste var att din kropp och själ behövde lugn och ro!


Idag med facit i handen hade valet vart mycket enkelt.
I ovisshetens rörelse eller stillhet bekräftade Dr. DÖD, som vi kallade honom,
att Cornelia inte klarar sig. Och kvar återstod vårat beslut, om hur hon skulle somna in.

Dränkas inifrån, eller förblöda.
Exakt vad vi hade önskat oss..och speciellt hon!
Precis som att det inte redan skulle vara nog?

Det var mot våra principer att bolla med besluten.
Men vi bestämde oss, och fick kontakt med något högre än Dr. DÖD!
Fallet var inte alls så som vi en halv timme tidigare fått förklarat.
Dessutom skulle det vara olagligt att behöva fatta ett sådant beslut
av ens eget kött och blod, på så kort tid..eller överhuvudtaget!

Hon fick dialysbehandlingar, och kom tillbaka!




"Det är så skrattretande!"

Kopplingen mellan vetskapen och utförandet var inte densamma.
I hennes tänkande rätt, blev det ju så fel.

Cornelia
Hejsan
Rebecca
Pappa
Lars
Mamma

Det skulle vara värt varenda dag med träning och återhämto.
Vi accepterade en sak i taget, en dag i taget.
Gå träning och skriv träning blev prioritering i första hand.

Vilken 15 åring skulle kunna dö av lycka, efter två steg med
anfåddhet och en helt slut körd kropp som konsekvenser?
Eller att sitta 10 sekunder på sängkanten som hon bara legat i
den senaste tiden av hennes liv?
Att kunna flytta sina egna ben i sängen för ett nytt bekvämt läge.
Eller att orka få hjälp på toaletten för att kunna kissa istället
för att be om hjälp att byta en blöja liggandes i sängen!

Styrkan var starkare än någonsin, och hoppet var vår räddning.
Framsteget, de pyttesmå framstegen var vår lycka! ♥
Och jag kommer aldrig se någon annan som den kämpe du faktiskt var.

En kort tid efteråt fick vi genomgå det vi inte hunnit bearbeta ännu, en gång till.
Den gången, med ett värdigt avslut. Lugn, ro och en harmonisk tillvaro!