...
För att inte slingra mig undan med några som helst lögner eller falska påståenden
tog jag stunden för givet i väntan på provsvaren. Det var någon bakterie som skulle
bli upptäckt snarast, eller något virus som skulle vara botat inom rimliga tider
vars följder var enkla att acceptera. Det fanns inte någonting annat som mina förväntningar tillät.
Jag tänkte inte alls. Jag tog för givet!
Väntan på svaret tog längre tid än vad själva behandlingen skulle göra.
Något som till en början handlade om ett blodprov och en hälsokontroll,
blev till slut allt för många undersökningar och provtagningar för att tankarna skulle hålla
sig i sina banor. Banorna som utan vetskap om verkligheten och sanningen planerades.
Det som var en rak linje efter vägen, blev en berg och dal bana i början av resan ovisshet.
Det jag då inte visste var hur starka människans riktiga och äkta känslor kan vara.
Hur påverkad jag skulle bli, av någonting som inte fanns i min värld.
Som nu skulle bli ändrad.
Cancer är lika med jätte sjuk, och död. Hon blev med min förståelse väldigt
sårbar och rädd när beskedet kom kastat i ansiktet på henne.
Men hon var väldigt mån om sig själv, livet och allt som tillhörde det. Så till hennes försvar
svarade hon : Jag ska bli frisk! När läkaren frågade efter hennes första tankar på en tid i
hennes liv, där sjukhus och allt därtill komma bli hennes vardag.
Mer än så hann vi inte tänka, plötsligt var vi mitt i det.
Behandlingar, sjukdomar, behandlingar, sjukdomar och behandlingar.
Det lät väldigt enkelt och lovande. Eftersom att hon var ung, 14 år, så var hennes förutsättningar
för en friskförklaring väldigt prioriterad. Trots att vi inte kunde se in i framtiden tog vi ut vinsten
i förskott. Det var en tröst och ett väldigt starkt hopp om en frisk och helt underbar familjemedlem.
Vi var väl medvetna om att detta skulle ta tid, att vi hade några år av väntan framför oss.
Vi visste så väl att detta skulle bli en resa vars händelser och tillstånd aldrig komma bli bortglömda.
Men vi hade ingen aning om hur allvarligt det skulle bli. Eller hur våra liv påverkades
av resan på alla sätt och vis. Vi visste inte då hur mycket smärta Cornelia skulle gå med på att tåla,
eller vilken dag som komma bli hennes död!
Hon skulle ju bli frisk, det var så lovande!
