Redan tidigt av det vi inte trodde skulle bli allt för långvarigt och intensivt
så började hennes kämpande vända sig emot henne.
Trots det fanns viljan så stark utan vetskap om hur, det gick bara av farten.
Planerna ändrades, och vi insåg ganska fort att det var en dag i taget som var aktivt.
Ingen dag var någon annan lik, trots att rutinerna ändå fanns och att utbudet
på kreativa händelser inte var alltför tillägliga.

Daganra blev begränsade, fångarna på ackis kallade vi oss..med vår ironi.

Tanken av att det snart skulle vara över, att hon efter bara ynka uthållighet skulle få kalla
sig en stolt friskförklarad cancerpatient började tyna bort.
Någonstans långt inom oss, fanns hoppet och tanken av det kvar men det var ingenting
någon av oss riktigt yttrade oss om längre. För höga tankar och förhoppningar resulterade
enbart i en enorm besvikelse, och ännu högre förväntningar.

Det vi trodde var engångshändelser, upprepades gång på gång. Allt mer hjärtskärande
skrik och lidande smärtor. För varje gång vi trott att hon drabbats av alfabetets alla sjukdomar
kom nästa så välkommande i hennes kropp innan de tidigare ens försvunnit.

"Det värsta jag sett på femton år som läkare och professor!"
Det var någonting som sa oss att det här var det brutalaste vi någonsin skulle uppleva.
Stackars lilla kraken, som oftast inte sa ett ljud..hon bet ihop, i samma tro att
det snart skulle vara över.