Vill börja med att säga att jag aldrig någonsin har vandrat genom Uppsala City och Stadsparken så lycklig och kissnödig som just idag. En helt otrolig känsla. Stegen var så lätta, och jag bara svepte förbi alla som kände och såg att hela min aura lyste av styrka, lycka och kärlek. Jag kände, hur dom kände! Deras blickar, jag gick ju bara förbi och var lite överdrivet lycklig, utan att visa det speciellt.

Och för att inte prata om vad som låg i en av mina väskor, ett par skor. Kan inte gå förbi den där affären utan att gå in, köpa ett par skor och gå ut med ett leende på läpparna. Lite utav Sex Ant The City feeling över det hela.

Kommer fram till Akademiska Sjukhuset och slipper gå till ingång 70, trycka på knappen 2 i hissen, och trycka in säkerhetskoden in till Centralintensiven, larma om att jag är där och bli insläppt som Cornelias syster. Stå vid sängen och prata, pussa och krama älsklingen min som inte är vid medvetandet.

Istället stannade jag vid ingång 50, andades två djupa andetag och kände hur jag ännu en gång möts av verkligheten. Men denna gång en verklighet gjord utav ett mirakel. Ett tack hjälper inte för vad vi fått tillbaka, men tack till vemsomhelst eller vadsomhelst som gav tillbaka en av världens finaste änglar till oss.

Innanför dörrarna till rum 18 på våning 5 möts jag utav ett bedårande leende av min alldeles egna lillasyster, som ligger vaken i sängen och kan som hon inte kunnat på väldigt länge ge mig styrka bara av blicken. Äntligen är livet tillbaka, samtidigt som hon tittar på mig ger hon ett brett leende så munnen försvinner in i dom alldeles tuffliga kinderna som jag verkligen inte kan sluta pussa på.

Dom tog bort kateten idag på henne precis när jag kom. Och dom har tagit in extra personal inatt som ska sitta och vaka, så allt är som det ska vara under natten. Jag och mamma har fått ett rum på 95A. Helt otroligt hur alla tar hand om varandra och ställer upp på varandra här i vårat andra hem, våra extra familjer.