hej jag är en tjej som är från Hallsta och känner till eran familj. Jag har nu läst hela din blogg.. vackert och modigt av dig att skriva om din lilla systers resa. Hoppas att du och din familj kan fortsätta kämpa och hitta frid. Din Syster är nog väldigt stolt över dig..

---

Hej, min läsare!
Det kommer att bli svårt att formulera mig till en känd anonym.
Men jag ska göra mitt bästa, av en anledning..att ge och ta!

Tack, till att börja med, att du gillar det du läser.  Och tack, att du tycker
att det är vackert och modigt! Tack. Det är bland annat såna som du,
som får mig att fortsätta. Det vill jag att du, och ni andra ska veta.

Min rädsla av att tala, har alltid fått mig att tiga. Mitt sätt att skriva,
har vart min räddare. I alla år, från de allra första känslorna jag kan minnas.
Det blev ett vulkanutbrott, och min räddning var att ta hand om
smeten helt själv, på mitt eget sätt. Ett sätt som verkligen fungerade.

Anledningen att jag började skrivandet mitt i resan var densamma.
Det rann över, och jag kunde inte kontrollera mina känslor.
Det blev för mycket helt enkelt, och jag hade ingen att vända mig till.
Allt fokus låg hos Cornelia, vilket jag accepterade.
Mitt var heller ingen annanstans, med tanke på att jag lät mig själv springa iväg.
Ett faktum och hela sanningen gav mig stryk..jag klarade inte av informationen.
Vetskapen om vart jag snart skulle hamna skrämde mig, och jag kastade
mig snabbt över tangentbordet och höll bläck pennan hårt och länge i min hand.
Jag sökte mig till räddningen som tidigare hjälp mig, då i smyg.
Däremot gav jag nu andra valet och tiden, att själva välja.
Jag har aldrig valt att belasta någon annan, på mitt villkor.
Jag vill snarare ge möjligheter, på min bekostnad..i hopp om tacksamhet!

Den största anledningen till att jag sedan fortsatte, trots att mina fötter hittade
tillbaka till sin rätta plats, och mitt sinne fann sin ro, var att Cornelia faktiskt
gillade det jag gjorde. Hon berömde mig, och bad mig fortsätta det hon önskade
sig själv att kunna göra. Vi hade för jämnan samtycke i mina tänkvärda ord.

Att jag nu fortsätter att vara "modig" är av den anledningen att
jag inte kan sluta, helt enkelt. Ni som läser är verkligen helt underbara.
Att jag får respons är min drivkraft och det är en helt fantastisk känsla
att höra från en röst vars ansikte är okänt, att jag aldrig borde sluta med det
jag faktiskt är bra på. Att jag berör något fruktansvärt och att jag
verkligen vet vad jag pratar om.

Det var faktiskt dit jag ville nå till slut. Jag ville beröra, och jag ville förmedla.
I ett tappert och hysteriskt försök av att ge min hjärna till andra oberoende individer som
ser livet som deras allra största lek så ger jag dom istället chansen att
göra en föränding alldeles själva. Det fungerar för den som förtjänar det!

Jag erkänner bittert att jag en gång vägrade kalla mig otacksam, trots
att ingenting dög eller kraven var så höga att drömmen inte ens vågade drömmas.

Man lever bara en gång, var ett ordspråk jag aldrig lyckades förstå innebörden av,
förrän jag lyckades med en drastisk förändring i mig själv, då föll det på sin plats.
Det är den platsen jag nu vill hjälpa andra att hitta.

En del tycker kanske om det jag gör, en del kanske ogillar på vilket sätt jag
väljer att göra det. Det är liksom ganska naket och väldigt personligt.
Men för mig finns ingen skam. Jag är inte mer än människa och även jag sätter gränser.
Jag delar med mig av det jag vill och kan dela med mig av, mer än gärna.
Det finns även en tanke med att andra också ska lämna skamen, och dela med
sig av någonting som faktiskt kan betyda oerhört mycket för andra.

Jag skäms inte för vad jag känner, jag rår inte för vad som hänt.
Jag är bara evigt tacksam över att jag kan prata om det, förmedla och bearbeta!
Detta gör mig starkare, och jag kommer aldrig mer bli vilsen mellan den starke&svages land!

Och jag vet, att Cornelia är stolt och skulle uppskatta detta..av mina anledningar!

1 Kommentarer
2010-12-02 @ 10:58:21 / Direktlänk / Känslornas hav