Dialys imorse ca 4 timmar. Och under tiden fick hon i sig två tuggor marie kex med smör, sen mådde hon illa resten av dagen och kvällen. Men det hör inte till ovanligheten. Faktum är att hon måste börja äta för att det någon gång ska ge sig sorgligt nog. Må det vara ett rent helvete till en början, men det kommer att ge sig.

Min teori är att människan är skapt med att magen och tarmen ska arbeta. Hennes har stått stilla sen april, när hon tappade hela sin aptit, och sedan dess har hon ätit sammanlagt två gånger. Vilket innebär noll rullians inom henne. Börjar hon äta sakta och säkert, precis som man får tackla allt det andra så kommer, tror jag, det där att ge med sig.

Tålamod, tid, tålamod, tid.

Men jag förstår att det inte är ett dugg frestande att först se föda, smaka föda, tugga föda och svälja föda när man hela tiden känner att det ska komma upp fast det ännu inte kommit ner. Och jag önskar att det vore lika enkelt som det verkar, härda sig själv. Fallet är inte så, och den mängd tålamod finns inte, orken eller lusten.

Mycket oro i kroppen idag och väldigt ledsen, jag tror den största frågan som snurrar runt i hennes huvud är : När ska det vända? Och hennes absoluta önskan är att illamåendet ska försvinna just nu tror jag. Hon är trött på allt tjat och alla verkar för henne väldigt jobbiga trots att det enbart är för hennes bästa.

Inatt ska hon få trombisar och blod, sen har dom kopplat en dialys på 72 timmar igen. Hon kommer snart bli gulligt vansinnig. Sådär lagom arg och söt som bara hon kan vara :)