Dialysen gick bra. Hon har gått ner mer i vikt så dom kunde inte dra henne på allt för mycket samlad vätska. Men dom gjorde sin insats. Kameran hon svalde för ett tag sen har fortfarande inte kommit ut. Hon har feber till och från, men får gotta sig med ett värmetäcke när hon får frossa. Njuter riktigt ordentligt av max värmen på 42 grader, haha..plutten :) Jag blir imponerad av alla hjälpmedel och alla apparater jag får se, som bokstavligt talat räddar människors liv dagligen, helt incredible.

Fick ett enskilt rum under 4 timmar när dialysen pågick. Där kunde vi spela musik, platta Cornelias hår, äta kanelbulle, prata lite tjejsnack systrar emellan, gud vad skönt det var. Det var väl närmast normalt vi kunde komma bland alla slangar, apparater, vita rockar och mediciner. Hon hade "drömt" en liten hemlis, vilket hon egentligen fick höra när hon låg i respiratorn av mig..ganska intressant att hon faktiskt kom ihåg det, dock som en dröm. Kanske är så man uppfattar röster när man ligger nersövd?! Man har liksom inget begrepp om det som snurrar i huvidet mer än att man är medveten om att det existerar, such as air or not.

I vilket fall som helst blir det ett till dygn på intensiven. Imorgon blir det stormöte med läkare från många ställen, som ska avgöra hur dom närmaste dygnen komma att se ut. Hoppas bara innerligt att CIVA-läkarna får sin röst mest hörd mellan dom väggar och dörrar där Cornelia befinner sig.

Hon orkade ta sig upp och sitta i en fåtölj medans dom bäddade rent i sängen idag, två gånger, tummen upp. Men illamåendet vill inte försvinna och smärtan i buken och hjärnan kommer och går, precis som att det vore ett väntrum till en vårdcentral.